25 augusti 2016

Sömnkaoset som rådde - en återblick, tankar & bästa vänner



Igår dök ett minne upp på Facebook. I minnet stod det att en remiss till Barnmottagningen var skickad p g a Alvas otroligt livliga sömn med så många uppvaknande varje natt att vi aldrig sov. Inte vilade hon nåt vidare på dagen heller och vi var så trötta och förtvivlade. BVC sa att detta inte var riktigt normalt och skickade oss till slut vidare till Barnmottagningen efter att vi provat akupunktur och testat om det var mjölkallergi eller annat som kunde vara anledningen. En lång historia kort: Det handlade inte om det "vanliga" med bebisar att de vaknar om nätterna utan Alva väckte oss varje natt, hela nätterna med 10-15-30-minuters mellanrum. Vi fick en gång i uppgift att göra ett streck för varje gång vi vaknade men jag slutade rita när vi var uppe i 35 gånger... Det var som tortyr. Att torteras omedvetet av det lilla knytet man älskar allra mest i hela världen. Det var en märklig känsla och varje morgon var jag gråtfärdig. Men ändå så gjorde vi det bästa vi kunde varje dag och körde på med renoveringen av huset för att få tankarna på annat än sömnen. Min mammaledighet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig även om jag var fullt beredd på, innan Alva föddes, att det skulle bli många vakna nätter. Det blev en sömnbrist som kunde gjort oss galna i värsta fall. Men jag bestämde mig för att alltid gå upp, klä mig, göra mig i ordning och vara en glad mamma för Alvas skull. När Jesper kom hem sen så kunde jag tillåta mig att bli trött och ibland lite apatisk faktiskt. Jag har alltid försökt ha perspektiv. Det kunde varit så mycket värre. Vi hade ju ett friskt barn!

Man kunde inte se på  mig hur trött jag var för det blev inga tecken på det i mitt ansikte och jag undrar om det gjorde att en del inte trodde på mig och bara tyckte jag gnällde. Det förstod jag både då och har fått veta nu i efterhand att några tyckte. Hade jag varit totalt nergången med påsar under ögonen och rödsprängda ögon så hade de kanske gjort det...
Utredning på Alva visade ingenting och det enda man kunde göra var att prova en allergimedicin som i bästa fall gjorde henne så trött att hon somnade lättare och faktiskt sov lugnt några timmar. Men det hjälpte inte och vi fick helt enkelt bara vänta ut det hela. Nu, fem år senare, så sover vår lilla tjej betydligt bättre frånsett hennes mardrömmar som vissa nätter är jobbiga för henne. När lillasyster föddes blev Alvas sömn lugnare tack och lov. Siri har sovit ganska ok även om det varit livliga nätter med henne också, fast på ett helt annat sätt. Jag kan ärligt säga att Jesper är den som fått ta allra mest på nättern, i och med mina mardrömmar. Utan hans tålamod och ork vet jag inte vad jag hade gjort.

När jag tänker på dessa åren med sömnbristen så kan jag bli ganska sentimental. Min kropp reagerar fortfarande starkt på om min sömn blir för dålig och jag är säker på att det beror på de där åren. I kombination med min egna usla sömn, då jag drömmar hemska mardrömmar när jag väl sover, blev det hela på nåt vis ett slags trauma som jag aldrig kommer glömma. Förlossningen med Alva blev också traumatisk och det skulle jag bearbeta samtidigt som sömnen var katastrofal. 

När jag ser det jag skriver och nästan känner den förtvivlade känslan jag hade då så blir jag ledsen över saker som hände då och som jag fått veta i efterhand. Att det finns personer som tyckte jag borde aktiverat Alva mer t ex, att vi gick för mycket upp i det där med hennes sömn mm. Så tydligt det är för mig nu hur otroligt lite dessa människor kände mig/oss egentligen. För hade de verkligen känt mig så hade de vetat att jag aktiverade Alva så mycket jag bara kunde efter min förmåga just då. Jag sjöng, dansade, kittlade, sjöng lite till, läste, var ute på promenader, gosade, matade ja allt som en bebis behöver! Nej, jag hängde inte särskilt mycket på öppna förskolan, om det är vad man menade med att aktivera ordentligt, eftersom jag blev så förfärligt trött efteråt av allt och inte minst, Alva sov om möjligt ännu sämre efter alla intryck på ÖF! Så jag hade den bästa anledningen att inte gå dit men att påstå att jag inte aktiverade henne, det är så jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag ser mig själv som en rätt så jäkla aktiv person faktiskt. Och allt vi gjorde i vårt hus samtidigt tyder väl på att både Jesper och jag gick upp i mycket annat än just sömn-kaoset! I princip aldrig bad vi om hjälp från andra. Enstaka gånger behövdes det men vi ville klara oss själva för det var ju vårt barn, ingen annans! Men de flesta i våra familjer erbjöd sig att hjälpa och undrade hur det gick för oss med allt. Är så tacksam för det ❤

Vissa personer valde, istället för att tro mig och förstå att jag behövde ventilera och berätta, att tycka mina blogginlägg och facebook-inlägg om allt som pågick var rent gnäll och det får dom ju tycka. Jag behövde skriva av mig och bloggen var verkligen ett fantastiskt verktyg! Dessutom har jag genom mina inlägg nått ut till föräldrar med samma problem och både blivit hjälpt själv och kunnat stötta andra.

De vänner som har stannat kvar och alltid hejat på under den tiden när bristen på sömn gjorde att den sociala biten fick stå åt sidan betyder så oerhört mycket för mig. De som lämnat kände mig inte ordentligt och ville nog inte heller förstå eller finnas i mitt/vårt liv från första början. Känns såklart sorgligt samtidigt som jag vet att vi verkligen försökt att vårda vänskap så långt det har gått. Nån mening med allt finns det nog och jag är absolut inte sur på någon eller så. Önskar alla ett gott liv liksom.
 I slutända finns de personer kvar i ens liv som verkligen förstår en, kan ta en ärlig åsikt och vill vara ens vän trots ibland skilda meningar i vissa frågor. 

Mina fina vänner är just såna och trots att jag ältat ihjäl er med sömnbrist-snack och att vi inte ses i närheten av så mycket om jag önskar, så finns ni där. Alltid. Ni är bäst!



 ஜ

2 kommentarer :

  1. Så fint skrivet! Och känner igen mig så från när Emma var liten. Skrev upp hur hon sov några veckor och längsta sovpasset var 20 minuter i sträck. Det är sån tortyr att det finns inte. Jag var helt förstörd och Emma helt opåverkad. BVC och läkarna fick tillslut konstatera att hon hade ett ovanligt litet sömnbehov och vi fick också testa allergitabletter och Postafen i mycket liten dos för att få henne att sova längre, utan resultat.

    Ingen av våra tjejer har sovit särskilt bra de första åren, men Emmas var tortyr. Man blir så nedbruten av sömnbrist och all form av kritiskt tänkande försvann tillslut. Minns även allas helt meningslösa (om än välmenta) råd om sömnen. Ibland ville man bara klappa till den som frågade "men har ni testat att ha samma rutiner?!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, minns att ni också hade det jättetufft med er lilla tjej! Vi förstår varandra om man säger så :P Att få kommentarer som "har ni provat att ha henne mellan er i sängen" fick ju en att bli rasande haha! Som att man blev idiotförklarad ju. Alva hade ett sånt sovmönster helt enkelt och kom antagligen ner i sin djupsömn oerhört fort. Hon fick den vila hon behövde ändå precis som Emma. Ja de små liven. Sent ska man glömma de där första åren :D <3

      Radera

ஜ Tack för att du tittade in här & Välkommen tillbaka! ஜ