18 september 2015

Mina mardrömmar & Symtom

Jo, jag ser oftast glad och pigg ut. Har alltid ett leende att ge och skrattar gärna. Men att jag i princip varje dag är så trött att jag kan gå i bitar och att min kropp protesterar hej vilt mot stor sömnbrist som pågått alltför länge genom att uppvisa sjukdomssymtom, det syns inte men så är det! Jag orkar inte dra hela historien om Alvas extrema sömnstörning som höll på i ca 2,5 år innan det sakta blev bättre men tro mig, det var inte "vanlig småbarnströtthet" vi utsattes för. Det var tortyr att väckas en gång i kvarten, en gång i halvtimmen, 35 ggr varje natt ja det var helt galet att vi orkade. Eller ja, det var vi ju tvungna till men jag mådde nog sämst av mig och sambon. Både psykiskt och fysiskt. Dessutom bearbetade jag den traumatiska förlossning mitt i allt. Något som jag däremot orkar berättar lite mer om är mina mardrömmar. Mina hemska hemska mardrömmar...
 
Så länge jag kan minnas har jag haft fruktansvärda drömmar. Inte varje natt kanske men när jag var cirka 18 år så eskalerade det hela och blev plågsamt och pinsamt! Att nästan varje natt tro att det jag drömmer är verkligt, att det är hemska varelser i mitt sovrum, eller personer som vill döda mig, döda mina barn, att mina flickor ligger kvävda under täcket eller att det brinner, trillar ner saker från taket som ska krossa oss ja det är en lång hemsk lista av otäcka drömmar. Jag blir verkligen, skräckslagen, utom mig av sorg, livrädd och flyr/slåss för livet. Adrenalinpåslag delux och det tar lång tid innan jag vaknar och sen ännu längre innan hjärtat slutat banka av skräck och jag inser att allt var en dröm. Svetten forsar och jag somnar inte om särkskilt kvickt. Jag är helt enkelt totalt slutkörd på morgonen sen! All energi har ju gått åt att kämpa mot saker som inte existerar annat än i mitt huvud. Monster & hot av olika slag. Var kommer allt ifrån undrar jag??
 
Sedan jag blev mamma har detta blivit ännu värre och det värsta är att jag väcker resten av familjen oftast och gör dom rädda. Mest rädd är jag ju själv över att somna och inte veta vad för hemskt jag ska drömma den natten och om jag råkar göra flickorna illa under drömmandet.
 
 
Sedan mars ungefär har jag börjat få symtom på att allt inte står rätt till, att kroppen inte längre orkar med att aldrig få vila ordentligt. När flickorna väl sover (det är ju si och så med det där) så sover ju inte jag utan då har jag ju mina nattliga "äventyr" som är allt annat än trevliga. Det är inte hållbart i längden och jag blir rädd av att min kropp säger ifrån för jag vet inte vad jag ska göra åt det! Sambon tar flickorna så mycket han orkar på nätterna så att jag i alla fall inte behöver det också varje natt (dåligt samvete medföljer det där ja) men inte är jag piggare för det. Jag känner mig ändå manglad om mornarna. Hur ska det gå när jag börjar jobba? Det kommer inte gå!
 
De symtom jag fått är feberkänsla, yr, matt, svag i musklerna, svettningar, kallsvettningar, vallningar, värk i leder, värk i huden, extrem trötthet & nedstämdhet.
 
 
Jag försöker alltid "bota" min trötthet med att vara en aktiv person och ha olika projekt för att hålla igång. Jag vill vara en glad och pigg mamma! Men det är jag inte så ofta som jag vill längre. Tröttheten & sjukdomskänslan kan komma över mig så plötsligt att jag inte kan hålla ögonen öppna och knappt orkar nånting. Det går upp och ner såklart med det där och jag har bättre dagar men jag känner starkt att görs inget inom en snar framtid så riskerar jag att bli mycket sämre.
 
Klaga är inte min grej, men detta är inget litet problem som är lätt att lösa. Mardrömmarna har ju alltid funnits där och risken finns att det inte finns så mycket att göra åt dom.
 
I somras träffade jag toppenläkare och även om jag inte vågade, fattar inte varför, berätta om mardrömmarna utan drog det medicinska problemen så fick jag i alla fall bekräftat genom olika blodprover att jag verkar vara frisk. Igår bokade jag ännu en tid hos läkare. Första stora steget mot att berätta om mina hemska nätter. Tyvärr var läkaren jag hade i somras inte där längre och jag är orolig för att jag inte kommer att tas på allvar eller att han direkt säger att inget finns och göra. Prata med psykolog kan jag tänka mig men det lär inte hjälpa det akuta problemet, sömnbristen p g a mardrömmarna, som gör min kropp svag.
 
Vi får se vad som händer helt enkelt! Fram tills dess så kör jag på men med ett lugnare tempo än vanligt. Flera projekt får stå åt sidan helt enkelt. Men eftersom både bloggen och instagram ger mig positiv energi så kommer jag inte lägga ner dom i första taget.

Viktigast av allt är att vara med familjen och att ha ork till att vara mamma men insta-världen är ett härligt avbrott från dumma tankar och oro som jag ofta brottas med. Så jag hoppas det finns förståelse för att jag fokuserar på helt oviktiga ting, som barnkläder och inredning, för att det är roligt och lite av ett intresse.
 

 

Förkylningstider och mycket te-drickande just nu


2 kommentarer :

  1. Massa kramar! Och vad bra att du tar tag i det. Sömnbristen som tar sig fysiska problem känner jag väl igen... Hade ju med Emma som ni hade med Alva. Var ju ren tortyr!
    Testat sömntabletter för att avvärja det mest akuta sömnbristen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du. Ja det är inte lätt när sömnbrist blir för extrem eller långvarig. Då räcker inte positivt tänkande hur gärna man än vill. Får se vad läkaren säger. Mardrömmar är ju så svårt att göra nåt åt kan jag tänka så frågan är om tabletter kan hjälpa. Tack för omtanken!

      Kramar och trevlig helg

      Radera

ஜ Tack för att du tittade in här & Välkommen tillbaka! ஜ